VÄLKOMMEN HIT

Vi är Annica matte i familjen och Kjell som är husse, dessutom har vi fyllt ut tomrummet efter ungarna med några hundar av rasen springer spaniel.
Att det blev just springern som flyttade in var faktiskt lite av en slump. Det kunde faktiskt ha blivit en cocker i stället

Jag hade westis i mitt föräldrahem och den dagen jag flyttade hemifrån blev det en egen hund av rasen cocker spaniel . Fanny var en tik som var lika trevlig som ouppfostrad , tyvärr blev vi tvungna att ta bort henne i en alltför tidig åder av 7 år pga PRA.

Sen förflöt 4 år och 1986 köpte vi en amerikansk cockerspaniel IDA , och en engelsk cockerspaniel FILIPPA min dröm var att någon gång få vara med om en valpkull och Ida var den tänkta avelstiken, hon drabbades av epilepsi redan under sitt första år så dom planerna var bara att lägga undan. Filippa var inte så bra avelsmaterial att vi ens funderade på henne .
Vi hade det bra tillsammans med dom hundarna i 10 år innan det var dags att låta dom få somna in.

Ytterligare 4 hundlösa år sen blev begäret efter en vovve så stort att det var svårt att stå emot . Funderingar kring vilken ras,  terrier ?  Nej  passar inte in i familjens temperament , en amris igen ? nej  för mycket päls  men kanske en ny cocker ? Kikade runt lite men hittade inget som var av intresse, då började jag titta på den större varianten och insåg att en lite större "cocker" skulle passa precis.

Dixie kom in i vårt liv i maj 2000  och  redan i september 2000 utökade vi skaran med Linn. Det var den 4 september och det är ett datum som vi numera kan referera till och säger före och efter hundarna Efter den dagen har inget varit sig likt i familjen…….  Konstiga saker har man fått lära sig 
Det finns en jättestor nackdel med rasen !  Den går att göra allt med..  Hmm  nackdel tänker du men ja just det När man upptäcker fördelarna och tjusningen med en springer så finns det inga spärrar för vad man vill testa på.
Hade någon talat om för mig för 10 år sedan att min mesta fritid skulle gå åt till att förflytta mig i zick-zack mönster under en promenad eller att jag skulle springa runt i skogen och lägga blodspår eller ännu värre träna apportering med vilt så hade jag nog bara ruskat på huvudet och skrattat åt dom . Men det är just sånt jag gör idag och dessutom tycker jag det är kanonkul. Problemet är att det finns så mycket som är kul, har gått agilitykurs - leta svampkurs- viltspårskurs- tävlingslydnadskurs - trimkurs - apporteringskurser. Dessutom har jag utbildat mig till instruktör inom brukshundsklubben och haft förmånen att hålla kurser.
Allt detta för att jag valde en springer

Som tur är är inte Kjelle lika intresserad , tror att det är bra att en av oss står med båda fötterna på jorden annars skulle vi nog ha flera hundar än dom vi har . Han tycker om hundarna och han gillar att ta långpromenader dagligen med dom , men att gå på kurs  nej,,,  eller att träna nej….

Valpar var något annat som jag ville prova på och efter att ha haft några kullar vill jag påstå att för mig är det nog det mest fantastiska jag någonsin varit med om. Att ha en tik som låter en lyfta upp en alldeles nyfödd valp vilket förtroende hon ger mig, helt otroligt , och att få följa en kull från födelsen till leverans och sen vidare ha förmånen att få fortsätta träffa dom , vilken lycka.

Största problemet nu är att viljan är större än kunskapen och orken, jag vill träna jakt , jag vill träna viltspår jag vill träna apporteringen jag vill träna med mina valpköpare , jag vill hålla kurser osv. Att prioritera är jättesvårt men jag tror att det bästa är att  ha en kull valpar som man får följa upp och sen ev   träna med valpköparen oc h se en kontakt växa fram, tyvärr ger inte det så mycket meriter men det berikar livet väldigt mycket.

Vill här passa på att tacka alla dom valpköpare som "låter" mig få vara del i deras uppväxt.